Hela jag är ett kreativt kaos.
Jag skriver. Målar. Pratar. Målar igen.
Manus. Tavlor. Texter. Ord.
Kladdar ner hela vardagsrummet.
Och måste skrubba hallmattan eftersom det är lila fotspår hela vägen in till köket.
River, klistrar och försöker till varje pris uttrycka mig.
Förklara mig för åtminstone mig själv.
Vem är du. Hon som är jag. Frågan blir svårare för varje år som går.
Eftersom livet på något jävla finurligt älskvärt och brutalt sätt påvisar motsatsen och luckrar upp allt jag påstår om mig själv.
Om jag inte får ur mig sakerna så får jag själslig förstoppning.
Då får hela jag signalfel och blir sittandes på en åker mellan Falköping och Herrljunga.
Och så vill jag inte leva mitt liv.
Jag vill vara i rörelse.
I kontakt med mig själv och därigenom andra.
Just målandet är det som skapar mest frihet.
Luft. Syre.
Varför. Jo för att jag inte kan någonting och inte villl lära mig någonting.
Jag vill helt enkelt bara kladda ifred.
Följa min ingivelse. Det är så otroligt befriande i all annan prestationsinriktad verksamhet människan som är jag bedriver hela dagarna.
Jag glömmer tiden.
Döden.
Att bara följa sin känsla. Sin intuition.
Andras röster, viljor och projiceringar blir så tidigt vår riktning och kompass.
Som att man är en fjäder i vinden buren av andras andedräkt.
En slank hon hit och en slank hon dit. I värsta fall hela livet. I värsta fall slank hon ner i diket.
Med små uppehåll för förälskelse och sorg ,som då blir hennes enda djupa kontakt med sitt inre.
Den enda relationen som egentligen är viktig att vårda eftersom den genomsyrar alla andra relationer också. Den med oss själva. Allt som från början är naturligt har människan en lust att förstöra för att sedan behöva rekonstruera på nytt eftersom hon insåg att hon inte kunde leva utan det.
Kroppar
Natur
Andlighet
Sig själv
Antagligen är det mig själv jag återskapar.. Med färger, tejp, tuschpennor, lim, spray och gamla tidningar. Och för varje rangligt bygge, varje kladd, varje tavla har jag gett mitt inre ett uttryck.
Låtit min själ göra sig förstådd.
De lila fläckarna i hallen som inte riktigt gick bort påminner nu om vikten av att hon som är jag skapar kontakt med sig själv.
De lila fotavtrycken är vägen hem.
