Och vad gör hon för att rädda haven då? För Ukraina. För kvinnorna i Iran. För kvinnorna hemma, för kvinnorna där borta. Vad gör hon för kvinnan i sig själv? För barnen som sover på leriga pappkartonger runt medelhavet. Vad gör hon för regnskogarna? Isbjörnarna som snart står på bar backe. För de gamla isarna som droppar i hennes huvud och rinner nedför hennes bultande tinningar. Hon gråter några bortvända tårar i backspegeln medan hon försöker köra ifrån sig själv i en bensindriven bil. Sina skavande tankar. Sin svullna ångest. Hon vet så väl att hon aldrig gör nog och hon vill bara leva sitt jävla liv ifred.
Hon vill bara älska sina barn. Och rädda dem från allt ont. Tvätta och putsa upp den slitna jorden som om det vore gör-om- mig i Go`kväll. Här kommer moder jord in dansandes till viva La vida med Coldplay och hon har fått högklackat, ny foundation och nytt löshår. Varsågod. Den ljusnande framtid är er.
Snart spränger Putin ut jorden ur sin egen omloppsbana och då är ändå allt skitsamma.
Om nu inte klimatet tar oss först.
Eller svampar börjar växa ur vår hjärna.
Då är vi ändå alla döda. Fattiga som rika.
Då far vi som en brinnande klump mot händelsehorisonten och sedan minns vi inget mer.
Snälla. Låt henne vara en ensam människa, ifred med sitt stinkande samvete.
För vart ska hon börja om allt ändå handlar om pengar och makt längst där uppe. Om kränkta mansjag som mäter kukar och räknar sedlar. Vem ska motivera hennes enskilda individs handling.
Klart hon bara bryr sig om sig själv. Gör sig redo. Platsposition närmsta skyddsrum, torrvaror, vatten och ha ordning på passet. Men innan flyglarmet går, tänk på miljön. Gör något för gorillorna. De påminner ju så mycket om oss.
Så så , stilla barnens oroliga tankar.
-Nejdå, Putin kommer inte ta Sverige.
-Mamma vad är kärnvapen?
Hon orkar inte mer. Topplocket på hennes samlade rädsla har gått och hon har redan ätit upp chokladkakan som skulle vara energi till familjen i krislådan. Ensam blek mamma i trosor som tröstäter i natten. Krafsar i en färgglad plastbox med överlevnad. Där finns bara två gravljus och en vevradio kvar.
En sån pinsam stackars bortskämd och bortskrämd jävel.
Någon måste ropa henne hem. Ge henne en ton hon känner igen. Hon lider av en folksjukdom, en kollektiv demens. Den enskilda människan minns inte vem hon är. Allt det barnen sjunger på skolavslutningen. Naturen. Haven. Kärleken. Nuet. Träden. Livet. Syret. Framtiden.
Hon står där finklädd och lite stressad eftersom hon hade svårt att hitta parkering, eftersom alla andra föräldrar också tog bilen till skolan. Hon står där, luktar lite parfym och svett, klickar ett samtal från jobbet. Gråter en skvätt när barnen sjunger Lalehs En stund på jorden. När barnen sjunger om haven. Stenarna. Och jorden. Att hon var där. Och hur underbart det var.
Hon minns något hon inte orkar känna så länge. För känslan är så jävla stark och sorglig.
Den får henne att uppleva att hon hänger löst någonstans mellan att förlora förståndet och hitta sin själ.
Så hon skrattar bort tårarna. Och glider ljudlöst och så snabbt hon kan ut ur minnet.
Nu blir det kaffe och tårta i klassrummet.
Endast mascaran som kladdat påminner nu om den själsliga intensiva kontakten hon plötsligt fick.
Ropet inifrån.
Den enskilda människans final call.
