Annika Norlin skrev världens finaste låt till min platta.
Den handlar om att vara förälder.
Den vackraste, svåraste, tuffaste, mest utelämnande rollen.
Föräldrarollen.
Uppdraget med så mycket hysterisk kärlek och rädsla att det stundtals är omöjligt att navigera. Att visa vägen och samtidigt låta er gå lite småvilse.
Lära er att själva hitta rätt.
Hitta hem. Hem till er själva. Samtidigt som man själv ofta undrar vart man är.
Att vara er förälder. Och släppa er fria. Man förstår sina egna föräldrar. Att de alltid gjorde så gott de kunde. Älska. Vakta. Skydda. Lära. Visa. Älska. Föregå. Förutse. Älska. Förlåta. Visa igen. Och samtidigt vara en egen människa. Med egna känslor. Egen sorg. Egen smärta. Drömmar. Liv.
Sedan släppa efter. Bit för bit. Hala tillbaka. Släppa igen. Två steg fram ett bak. Alltid vara där utan att ta över. Får jag krama dig? Får jag trösta? Lägga mig i. Ge råd. Eller ska jag låta dig stänga dörren. Vänta. Tills du kommer. För det gör du väl?
(Ps Min dotter körar med mig i låten. Tror ni tårarna rullade på morsan?)
Klicka för att lyssna på: Your biggest fan
