Om jag är ett hus
med tio våningar
så har jag levt mitt liv på de plan som ligger under jorden
mest i soprummet
bland resterna av mig själv
allt jag byggt upp
och raserat
det har inte varit så farligt
då jag inte vetat något annat
endast när jag påmints om att de flesta andra inte lever där
utan högre upp
har det blivit svårt
jag har hört massa folk ropat på mig i entrén
frågat efter mig
ringt mig
velat mig saker
oftast har jag inte orkat svara
det är så många trappor att springa upp till ljuset och receptionen där jag förväntas representera mig själv
och när
man väl kommer upp ser man inte normal ut
man är andfådd, rädd och svettig
röd i ansiktet och generad
man är stel och obekväm
så man struntar hellre i det och hör ropen tystna
för att skydda sig själv och andra från att se spektaklet
det är utmattande att låtsas
utmattande att försöka spela sig själv
det går till en början
men till slut är det helt enkelt bättre att det är tomt vid disken eller att man lejer någon annan att stå där
man vet att det inte borde vara
så ansträngande
att gå på ett möte
en middag
eller att bara svara i telefon
så man skäms och hittar på
ursäkter
det går inte att förklara
hur svårigheten att företräda sig själv kapslar in dig
hur tankarna, ljuden, andras önskningar och viljor, inte minst allt prat överallt
går som en torktumlare i din trötta hjärna
omöjligt att sortera strumpor från tröjor
tröjor från trosor
trosor från sängkläder
allt blir en gråsvart sörja som slår mot kanterna i en överhettad och utsliten behållare
För två månader sedan
fick jag medicin
min utredning var klar
jag har Adhd
allt som yttrat sig och pågått sedan jag var barn rymdes tydligen ganska bra här
det trodde jag aldrig
jag liknade inte det jag hört och sett
kanske bråkade jag mer med mig själv än med andra
kanske var min jordbävning så introvert att den inte märktes i klassrummet
Nu har jag förstått att just många kvinnor har upplevt det så och att det därför har pågått i tystnad så länge. Som en husbock som hinner gnaga ut hela innanmätet i bjälkarna och först när huset kollapsar så ser man kanske orsaken
Husbocken har haft olika skepnader
Ätstörningar
Självskadebeteenden
Kroppshat
Social fobi
Utbrändhet
Arbetsnarkomani
Men ofta ändå applåderats av sin tid, då den lilla till synes ofarliga skalbaggen periodvis lyckats manipulera sin omgivning i ett skal
som med rätt ljus glimrat som pärlemor runt en kvinnas kropp.
Jag har alltid varit negativ till mediciner
inte trott de kan hjälpa
inte velat prova
Nu står jag på entrén
i receptionen i mitt eget hus
och representerar mig själv
åtminstone några timmar
varje dag
Jag är inte rädd för människorna
som kommer in
jag ser dem
kan höra vad de säger
jag kan vara still
och stå ut i mig själv
samtidigt som jag är i en dialog
Jag upplever inte heller att jag måste springa i mörka trappor varje gång det ringer eller ropar
för att komma upp och ut mig i själv
utan att jag oftare kan
trycka Yes och svara
-Ja, det är Mia
-Ja, jag är här en stund nu
-Ja kom du
